För flera årtionden sedan satte min mormor, som då var sjutton år, på sig skidorna mitt i natten och stakade över den norska gränsen till Sverige för att undkomma nazisternas terror. Bakom sig lämnade hon sitt land, sina vänner och sin familj. Allt detta i hopp om att få ett bättre liv i ett land där det rådde fred. Där ingen blev förföljd och där det var en självklarhet att vem som helst fick uttrycka sin åsikt. Som tusentals judar också önskade under andra världskriget. Det var så många som aldrig fick sin önskan uppfylld.
I Sverige fann min mormor den trygghet hon sökte och också en underbar man som senare kom till att bli min fantastiska morfar. De skapade sig ett bra liv och fick fyra barn tillsammans. Alla fyra växte upp i ett kärleksfullt hem där var och en fick möjligheten att utvecklas till att bli bra människor. Det blev de. Alla fyra. Alla fyra fick så småningom egna barn som gavs samma möjlighet.
Hur hade det blivit om min mormor inte vågat chansa och inte gjort det som krävdes just då? Det är naturligtvis omöjligt att veta. Men det gör mig inte mindre tacksam för det. Jag är tacksam för hennes mod och tacksam mot dem som lät henne slå sig ner i den lilla by hon kom till att bo i för resten av sitt liv. Förhoppningsvis tog de emot henne med den vänlighet hon så mycket behövde.
Idag ser jag historien upprepa sig. Massflykt. Terror. Död. Barn drunknar. Mödrar och fäder skriker ut sin sorg och förtvivlan. Människor som i ren desperation springer genom taggtråd och polisavspärrningar.
Människor som förlorat allt. Hem. Trygghet. Socialt nätverk. Jobb. A L L T.
De riskerar livet. Sina barns liv. För chansen att få komma till ett ställe där de kan få leva sina liv i fred.
Den empati jag sett de senaste dagarna ger mig hopp. Medborgarna i olika länder sluter upp. Följer flyktingarnas väg genom Europa och bidrar med vad de kan. Mat, kläder, vatten, skjuts och annat som det är akut brist på. Det är så många som gör vad de kan. Medborgarna har visat att det finns hopp.
Nu är det dags för politikerna att ta över. En plan och en strategi behöver arbetas fram så att alla dessa människor inte går från en tragedi till en annan.
En del säger: ”Jag har inget att bidra med. Det är svårt nog att få vardagen, med allt vad det innebär, att gå runt.”
Jo, det finns saker att göra. Gå inte på allt skitsnack om att det är ”lyxflyktingar” som kommer hit. En ”lyxflykting” sätter inte frivilligt sina barn i en gummibåt som sedan sjunker på halva vägen. En ”lyxflyktning” väljer inte att lämna sitt hem och arbete för en framtid som ser allt annat än säker ut.
Kan vi vara överens om det?