Välkommen till Blogga hos Bonelli och speciellt välkommen till författaren, läxdebattören och läraren Pernilla Alm som idag gästar bloggsoffan!
Vi har alla upplevt det. Känt att man måste ta vara på dagen, vi vet att den här, den kan vara den sista. Vi tror inte att det är det, men vi vet att det kan vara det. Vi ser uppdateringar på Facebook från vänner som förlorat någon. Eller när det värsta händer, som i Paris nyligen. Allt vi känner då är att vi måste gå och krama den eller de vi älskar. Hårt och länge.
Vi vet att den kompis eller släkting vi pratade med igår kanske inte finns nästa vecka. Men det är inget vi tänker på den gången vi lägger på luren. Vi tänker inte, när vi trycker bort ett samtal, att det kanske var sista gången vi fick ett samtal från den personen och vi borde ha svarat.
Det hände mig en gång. En närstående till mig var levande, vibrerande och sådär lagom irriterande som bara hon kunde vara. Och plötsligt var hon på väg i ambulans och under några veckor svävade hon rejält mellan liv och död. Och jag tänkte på alla gånger jag hade suckat över när hon ringde, för hon brukade ringa lite för ofta och lite för mycket. Speciellt om vi körde bil. För då var hon orolig för att vi aldrig skulle komma fram. Jag brukade surt väsa att hon minsann minskade chansen för att vi skulle komma fram säkert, om hon envisades med att ringa hela tiden. Om jag hade dåligt samvete när hon inte längre kunde ringa? Om jag gömde mig för mina barn och grät i tvättstugan av oro för hur det skulle gå? Jo. Ganska mycket så. För det var ju först då jag förstod hur mycket jag saknade henne och hennes samtal.
Någonstans mellan hennes tillfrisknande (Ja faktiskt, vi fick henne tillbaka, helt mirakulöst!) och ångesten över hur det skulle gå väcktes tankar om det här. Hur reagerar man när världen plötsligt inte längre är så som man känner den? Vad gör en sådan händelse med en? Livet, är tydligen inte statiskt. Det är föränderligt och det är inte alltid vi själva väljer att det ska ändras. Jag funderade och gjorde som jag brukar när jag funderar, jag skrev.
Det blev romanen Utan dig. I den vaknar Mikaela upp med sin sambo Thomas en helt vanlig lördag. Under några timmar är allt precis som vanligt. Thomas är iväg och klättrar med en kompis. Mikaela går på stan, köper blommor, äter glass. Njuter av solen och planerar kvällen. Så får hon ett samtal som förändrar precis allting. Plötsligt är hennes liv inte hennes längre. Plötsligt ligger hennes Thomas inkopplad i maskiner och ingen vet hur något ska gå. Jag ska inte berätta mer om vad som händer men klart är i alla fall att Mikaela reagerar på ett sätt som många tycker är fel. Men vem kan döma någon för något de själva inte varit med om? Hur kan någon enda människa tro sig veta varför en annan människa gör det hon gör? Hur kan vi ens få för oss att tänka hur någon borde göra, utan att veta vad som rör sig i just den här människan? Vad den människan bär på?
Här kan du läsa början av min bok som utspelar sig i Stockholm och Barcelona.
Tack snälla Åsa för att jag fick vara med i din bloggsoffa och tack till dig som har läst ända hit.
Pernilla Alm www.pernillaalm.se