Nytt år och äntligen drar ”Blogga hos Bonelli” igång igen efter jul- och nyårsledigheten. Idag välkomnar jag journalisten och författaren Charlotta von Zweigbergk som även är min förlagskollega.
Läs hennes starka inlägg!
Fingrarna dansar över tangenterna. Ibland kommer de rätta orden på en gång, de flödar och rinner fram utan att jag anstränger mig. Andra dagar går det långsamt, pekfingrarna trycker stumt över de små bokstavsknapparna, bristen på flyt lyser igenom texten och jag raderar senare timmar av skrivande.
Men idag kommer alltid orden, kanske inte flytet, men i alla fall orden.
Det har inte alltid varit så.
En morgon för längesedan vaknade jag och hade tappat orden. Jag vaknade en morgon och var jättesjuk, allt snurrade och jag kräktes. Det gick inte att gå rakt och jag kände mig fruktansvärt sjuk. Att jag pratade hackigt var inte så konstigt med tanke på hur jag mådde och på vårdcentralen trodde de att det var virus på balansnerven.
Sedan upptäckte jag det konstiga: orden var borta.
Jag stirrade på min tidning, jag läste rubrikerna gång på gång men jag fick inte längre ihop det. Det gick att stava sig igenom ett ord men det sa mig inget och när jag stavat mig fram halvvägs i en mening hade jag tappat vad de första orden var. Jag prövade att skriva med en penna, men plötsligt visste jag inte längre hur orden skulle vara.
För en som arbetar med ord och som alltid har haft ett flöde vare sig det gällt läsning eller skrivande var det omvälvande naturligtvis. Om någon sagt att det skulle drabba mig hade jag blivit livrädd men det konstiga var att jag var för sjuk för att bli upprörd. Det blev ett konstaterande bara: jag kan inte skriva och läsa längre.
De som känner mig vet hur envis jag är och hur ogärna jag åker till doktorn och därför höll jag ut hemma i flera dagar trots att det ena märkliga efter det andra hände. Allt snurrade, orden fanns inte som förr, jag kunde inte räkna och till sist ficka jag domningar i halva ansiktet, ena handen och foten. Min bästa vän kom helt sonika och körde mig till sjukhus trots att jag tyckte att det var onödigt.
Jo, ni förstår resten. Det var hjärnhinneinflammation och halva huvudet var drabbat. Mitt språkcentrum var utslaget men ibland har man ändå lite tur – eftersom jag är vänsterhänt hade jag ett litet extra språkcentrum i ”fel” hjärnhalva också. Det var inte alls lika utvecklat men det funkade hjälpligt så att jag kunde prata på ett barns nivå (jag kunde inte grammatiken längre utan sa till exempel ”gådde” istället för ”gick”).
Det har varit en hård väg tillbaka och helt bra kommer jag aldrig att bli. Att återfå mitt språk tog mig först månader av hård träning och jag fick till exempel släppa andra språk för att helt koncentrera mig på svenskan – den var svår nog!
Idag skriver jag. Ibland går det trögt, det händer att mina pekfingrar trycker stumt på bokstavsknapparna och att jag får radera dagens arbete, men det gör ingenting. Jag förstår alltid orden numera och det gör mig så oändligt lättad.
Charlotta von Zweigbergk