Wohooo! Fredag! Bloggsoffa!
Idag välkomnar jag en tjej som jag lärde känna på Facebookgruppen ”Författare på Facebook” och någon tid senare träffade IRL på Waynes Coffee på Götgatsbacken. Ni vet hur det är när man omedelbart klickar med någon och det känns som om man känt varandra i ett helt liv? Så kändes det med henne.
Välkommen Tina Danielsson!
Hej Åsa och tack så mycket att jag fick vara med här!
De senaste åren har jag levt med två skrivprojekt sida vid sida. Jag har inte skrivit på båda samtidigt, men de har fått samsas i huvudet. (Vetenskapen hävdar att människan bara använder 10 % av sin hjärnkapacitet. De använde nog inte författare i den studien…)
Min ”Anna” var lätt att komma till avslut med. Hon berättade i princip historien för mig, så jag tog mest diktamen. Det är den stora fördelen med fiktiva karaktärer- de lever sitt eget liv och överraskar under resans gång. Vi är inte riktigt färdiga med varandra än, min Anna och jag. Det finns dessutom en tvåa, som lurar i periferin.
”Bettan” däremot, är mer än ett kapitel för sig. En halv bok, faktiskt. Hon är egentligen inte särskilt trevlig, men vi har lärt känna varandra under resans gång och jag gillar henne skarpt, trots hennes egenheter. Det faktum att hon funnits på riktigt borde göra allt så mycket enklare.
Men det gör det inte.
Kronologi och faktiska händelser utgör en given synopsis- vilket en värdefull vän aldrig upphör att betona vikten av.
Dessa hundratals timmar på Google har skapat en ram och en canvas och nu försöker jag måla den här tavlan som är Bettan, men ängslan finns där- att färgerna inte räcker. Det är en stor tavla.
Så jag skissar, googlar lite till, kladdar på lösa papper och cirklar som katten kring… ja, du vet…
Fast jag egentligen vet var problemet ligger.
Hon måste dö.
Och det är jag som ska ha ihjäl henne.
Det faktum att jag redan haft ihjäl spädbarn, präster, hela familjer och så vidare har inte varit något problem. Jag har till och med tyckt att det var roligt. (Författare är lite märkliga på det viset.)
Men när Bettan dör går ridån ned. Eftertexterna rullar och popcornen är slut.
Strax efter jul sade en annan värdefull vän: ”Skriv slutet först.”
Och det är nog det som krävs- att sluta tveka och bara… hoppa.
Min ”Anna” lärde sig att döden inte innebär slutet, utan början på någonting bättre.
Så jag ska sluta förhala nu och istället ladda med vin och snorpapper, för det kommer bli en tragisk hädanfärd.
Sedan kan det roliga börja. För vi har mycket kvar att göra, Bettan och jag.
Och jag har svurit på att det här ska bli en färdig historia.
Man skulle t.o.m. kunna kalla det en blodspakt…
Tina Danielsson