Välkomna till veckans avsnitt av Blogga hos Bonelli!
Dagens gäst är en otroligt stark och framför allt en modig kvinna som delar med sig av hur det är att leva med en psykisk sjukdom.
Läs hennes intressanta inlägg om konsten att skriva!
Välkommen Pebbles Karlsson Ambrose!
Många som är författare har skrivit professionellt tidigare, innan de kastar sig ut med ambitionen att skriva mästerverket. Den stora romanen. Så även jag. Jag var copywriter och ett av mina jobb var att på ett bemanningsföretag skriva platsannonser åt över 40 kontor. Tack och lov inte helt själv. Om jag var sjuk så klev en kollega in och gjorde det som låg på mitt bord, tidningars platsannonsbilagor har ofta tuffa deadlines. Då är man ersättbar. Utbytbar. Även om man är vass på sitt jobb.
Så är det även för många journalister, artiklar byter händer under arbetets gång, redigeras, korrekturläses och rubriksättes för att höja kvalitén. Men så är det sällan under själva skapelseprocessen när man skriver en bok, även om manuset mer mot slutet kan passera mångas ögon. Det är här potentialen att göra konst stegras och det är det så många författare drömmer om. Om att skapa något unikt som ingen annan människa skulle kunna ha gjort. Något sällsamt, utan like, ensamt i sitt slag.
Det finns naturligtvis reklam som blir konst, journalistik som går till historien och böcker som är hopplösa dussinvaror eller dåliga plagiat. Men jag tror ni förstår vad jag menar. Många som slår in på författarens väg har en historia som är speciell, något som ingen annan skulle kunna förtälja. Det finns en story som bara måste bli berättad och den enda som kan göra det, det är jag. Innan annan än jag förstår det här problemet som jag vill gestalta så som jag gör, ingen annan än jag kan skildra den här viktiga processen på mitt sätt. Ingen annan. Bara jag. Jag.
Det finns de som anklagar konstnärer inom alla områden för att vara narcissister som fått för sig att de är något. Jag tror ibland att den kritiken är ojuste. För att konst hänger ihop med det som är personligt och individuellt även när den vill göra svepande samhällsbetraktelser och spegla vår tid. Det är det som gör konstnärer så intressanta, det som gör att vi fascineras av deras liv och leverne. Vi vill dissekera dem för att förstå själva skapelseprocessen.
Det är lätt att bli nedslagen när man tänker sig att man själv ska klara av att skapa meningsfulla tidlösa verk. Jag tänker ibland att jag inte kan få det där brödskrivandet att lyfta eftersom jag inte riktigt vet hur man gör. Vad är det som är speciellt och anmärkningsvärt med mig? Har jag verkligen något viktigt att säga?
Men jag tror att nyckeln ligger i att flytta ut själva kreativiteten en bit utanför sig själv och skilja på det man är och det man gör. Vad kan jag göra som ingen annan har gjort före mig? Och om det finns andra likande berättelser där ute, vad är det som gör min vinkel intressant? Jag tror inte att alla berättelser redan är skrivna, att alla tankar redan är tänkta och att alla saker redan är gjorda. När det känns motigt, försök tänka att det finns ingen annan som är som du. Bara du kan skriva det som du gör. Ingen annan. Bara du.
Pebbles Karlsson Ambrose har skrivit tre böcker, två om att leva med psykisk sjukdom. Hon bloggar på 1177 Vårdguiden under vinjetten Vid vansinnets rand och skriver krönikor i tidningen Vårdfokus. Hon har medverkat i fem antologier. Läs mer på www.pebbles.se.
Pebbles Karlsson Ambrose