Den här gången gick det två veckor innan det blev ett nytt avsnitt av
”Blogga hos Bonelli”.
Idag har en tjej, som ligger mig varmt om hjärtat, krupit upp i mitt soffhörn för att dela med sig av en minst sagt omtumlande upplevelse. En rysning slingrar sig uppför min ryggrad när jag tydligt minns det hon nu ska berätta för er.
Välkommen Marina Öhman!
Hej Åsa och tack för att jag fick vara med!
Jag heter Marina och har den stora äran att vara kusin med Åsa.
I år fyller jag fyller 50 år.
Ett halvt sekel.
Herregud!
Jag är gift och träffade min man för ett halvt liv sen. Jag har fyra barn, tre tjejer och en kille, två bonusbarn samt tre barnbarn, alla pojkar. Inte att förglömma, bonusbarnets dotter som till min glädje kallar mig ”mommo Marina”. Livets efterrätt, minsann. Jag jobbar som undersköterska på ett äldreboende här i Piteå.
Ni vet när man sitter i soffan och ser på nyheterna att en brand brutit ut i ett bostadsområde, att husen är bortom räddning och man tänker: ”tänk om mitt hem brann ner”, eller ”hur skulle jag reagera om jag blev hemlös”?
Detta hände min familj 21 oktober 2006 klockan 06.30.
Vi köpte huset från 1880 på en auktion april 1993. Vi renoverade och byggde ut. Kände glädjen av att få sätta en egen prägel på det som skulle bli vårt hem. Åren gick och slutligen stod huset klart sommaren 2006. De stora glaspartierna ner mot sjön var det mest underbara. Att få blicka ut över vattnet med en kaffekopp i sin hand kunde inte ge mig en bättre start på dagen.
Min man jobbade i Kiruna varannan vecka och var borta när det hände.
Det som bara händer andra.
Jag och mina två yngsta flickor var i Stockholm på hundutställning med vår irländska varghund. Vi bodde hos ett par underbara vänner som delade vårt hundintresse och som var ägare till en kullsyster till vår hund.
Lördagen den 21 oktober klockan 06.30 sitter jag och Eva i bilen på väg till utställningen, då jag får ett samtal på mobilen från en väninna i vår by.
Jag kommer aldrig glömma hennes ord:
”Ert hus brinner!” Rösten darrar när hon ställde frågan: ”Är barnen hemma?”
Jag blir helt tom i hjärnan. Sedan kom tårarna, frustrationen och den förtvivlan som fick mig att slå i instrumentpanelen tills händerna värkte.
Väninnan berättade att en granne sett en rökpelare, åkt dit och då upptäckt bilar på uppfarten. Han hade krossat ett fönster och ropat in, men inte fått något svar.
Halva huset stod då i lågor.
Räddningstjänsten hade tillkallats och rökdykare tagit sig in, men de kunde inte söka igenom hela huset på grund av hettan från den kraftiga elden.
Polisen ringde och bad mig lokalisera våra andra barn som var hemmavid. Jag och min man hade kommit överens med de fyra större barnen att de skulle vara hos kompisar eller hos sina andra föräldrar, men att det också var okej om de ville bo hemma.
Lättnaden visste inga gränser när vi fick tag på alla relativt fort.
Förutom min äldsta dotter som inte svarade i mobilen.
Hennes pappa svarade inte heller.
PANIK!
Vad var numret till pappans tjej? Vad var adressen? Hjärnsläpp!!
Det var då Eva tog över och lyckades googla fram vad gatan hette, för jag visste ungefär var tjejens lägenhet var. Hon fick fram adressen och vilka som bodde där. Ringde en granne som hon bad gå över för att väcka pappan.
Min exman blev naturligtvis chockad när han meddelades den fruktansvärda nyheten, och skyndade sig omedelbart att lugna mig med att dottern låg och sov hemma hos honom.
Vilken lycka!
Alla oskadda, bara det materiella gick upp i rök.
Tiden efter var väldigt jobbig. Inte minst psykiskt. Människor jag aldrig pratat med kom fram och frågade vad som hänt, om vi visste orsaken. Det var mer än en gång jag förundrades över att människors nyfikenhet ibland är gränslös.
Men budskapet med mitt inlägg är – var rädda om varandra, visa kärlek och lev idag!
Marina Öhman