Ikväll då jag satt på tunnelbanan kom en kvinna fram till mig. Hon var mellan 35-40 år gammal, ren och hel, men helt klart påverkad av något.
”Jag är hemlös och undrar om du kan avvara en krona.”
Synen slog an en sträng hos mig och satte igång en hel kedja av tankar.
Men vi tar en sak i taget, vad gjorde jag?
Jo, jag tog fram plånboken och plockade fram en tjuga.
Kvinnans ögon lyste upp:
”Tack! Nu klarar jag mig ikväll.”
Jag: ”Det ska gå till något att äta. Inte till något annat.”
Kvinnan: ”Absolut.”
Efter att hon klivit av tänkte jag – vem försöker jag lura?
Såklart att det kommer att gå till ett mindre behjärtansvärt ändamål.
Men, tänk om hon verkligen sa sanningen? Tänk om hon nu gick in på Seven Eleven och köpte en kaffe och fralla?
Jag har, likt många andra, följt tiggeridebatten som härjat en längre tid. Den debatt som bokstavligen delat upp Sverige i två läger.
Det här är vad jag gör:
Fadderbarn i Nepal – check.
Köper Situation Stockholm så fort tillfälle ges – check.
Har ännu inte kommit till skott men funderar allvarligt på att bli månadsgivare till
Missing People – check.
Har bidragit till Min stora dag – check.
Har vid ett flertal tillfällen gett bidrag till Barncancerfonden – check.
Har bidragit vid naturkatastrofer – check.
That’s it.
Jag ger inte pengar till de tiggare som sitter på gatan.
Varför? För att jag är kluven. Jag vet inte med säkerhet vem som verkligen får pengarna. Jag såg, faktiskt alldeles nyss, hur en kvinna vid en tunnelbanenedgång blev utskälld av en av de sina och hur hon snabbt som attan reste på sig och gav sig av någon annanstans. Var det hennes ”chef” som talade om att hon satt på fel plats?
Jag är medveten om hur bra jag har det.
Jag har mat för dagen och behöver aldrig oroa mig för att inte kunna betala räkningar.
Jag lever min dröm och kan på halvtid ägna mig åt mitt intresse. Skriva.
Jag reser utomlands.
Jag har hälsan och familjen mår bra.
Jag älskar att sätta guldkant på tillvaron.
MEN – förutom hälsan som jag inte kan påverka, så har jag banne mig jobbat mer än många andra för att ha allt det jag har idag.
Maken har i tjugofem års tid (vi har varit ihop i trettioett) jobbat minst femton timmar om dygnet. Sju dagar i veckan. Men möjligen två veckors semester om året. Jag har skött markservicen, för annars hade det inte funkat med två barn. Jag har samtidigt jobbat heltid, pluggat heltid och haft hudvårdssalong. Under väldigt många år var det inte många timmar min man såg sina barn i vaket tillstånd eftersom han gick när de sov och kom hem efter att de somnat. Vilket han idag känner en sorg över och därmed deklarerat att han minsann kommer att vara den bästa farfar och morfar ett barnbarn kan få.
Det har inte varit många som, under åren, skulle ha velat byta plats med mig, vilket jag mer än en gång fått påpekat för mig. Det jag däremot har fått höra är att:
”Jag fattar inte hur du orkar.”
”Du är verkligen fast i den gamla kvinnofällan.”
”Kan inte din man vara hemma med sjukt barn?”
Mitt svar?
”Nej, det kan han inte. För min man är sitt jobb och det han gör gör han inte bara för sitt eget välbefinnande utan för att vi som familj ska kunna må bra i framtiden.”
Vilket vi gör idag. Vi har nu möjligheten att skörda det vi sått under så många år.
Då kanske nästa fundering för en utomstående kan vara:
”Jo, men nu kanske inte alla har samma förutsättningar som du.”
Sant.
Åter igen, MEN.
Varken jag eller min man föddes med silversked i munnen utan kommer från ett hem i förorten med varsin hårt arbetande, ensamstående mamma.
Vi skaffade barn väldigt tidigt. Och vi har jobbat. Som fan, sedan vi var tonåringar. Ingen av oss har en universitetsutbildning och därmed inga studielån. Vi är alltså inte högutbildade. Vi har sett möjligheter där många sett problem. Vi har arbetat fram lösningar tillsammans och hållit oss till planen.
Har det var kämpigt och vi mer än en gång undrat om det varit värt priset?
Damn right!
Men det har samtidigt varit otroligt självuppfyllande.
Så jag tänker fortsätta med att ge mina surt förvärvade pengar till de ändamålen som jag med relativt stor säkerhet vet vart de går. Och snälla, titta inte snett på mig för det.
Undantaget ikväll var den kvinnan på tunnelbanan.
Och jag vill hoppas att kaffet och frallan smakade gott.